Hej mitt vinterland nu är du här...
Snö och vitt utanför fönstret och ett par minusgrader förstås. Mysigt. Det får gärna stanna såhär nu fram till jul. Inte bli mindre och inte bli mer. Risken finns, om det blir mer snö, att jag inte kommer till Stockholm. Och det vill jag verkligen.

I onsdags åkte jag, mamma och pappa ut till Tjörn för att gratulera älskade syster på hennes 20 årsdag. Helt galet att hon är så stor. Var inte längesedan hon var en liten flicka.
Av mamma och pappa fick hon ett guldhalsband, Bismark och blomma. Av mig fick hon en "Me to you" nalle, rosor och en spa dag.
Av Michael fick hon trisslotter och vann 25 kronor. Av hennes kille fick hon en ny skrivare och en webcamera. Sedan var det lite blommor och annat smått och gått.
Hon bjöd på pastasallad med kyckling och bacon och till efterrätt fick vi god tårta och kakor.

Igår, torsdags fyllde Michaels mormor 73 år så då var vi där på kvällen. Hon fick en hel hög med lotter av oss och lyckades skrapa fram 25*2 två gånger. En hundralapp är aldrig fel.
När vi kom hem blev det mys i soffan och sedan i säng.

Idag är det fredag och det kunde inte komma mer rätt. Är trött och känner mig fortfarande sliten i kroppen, ryggen gör lite ont fortfarande men försöker få den bra inför morgondagen då vi har match igen. Borde jag vara med egentligen... Vi får se under dagen.
Kvällen spenderas ensam. Michael ska iväg på bowling och fest. Jag är bjuden till festen men väljer nog att hoppa de för ett par timmar i soffan. Tänkte börja stöka fram julen också. Tycker det är mysigt att få upp ett par tomtar till advent.
 Förra julen

Vad gör ni idag?

Puss och kram

Hej igen bloggen och ni andra där ute!

Jag lever och har inte glömt bort er. Jag ska sluta lova att komma tillbaka för jag känner ingen större blogglust just nu. Varför tänker jag berätta för er och orkar ni inte eller vill ni inte veta så behöver ni absolut inte läsa vidare. Jag vill absolut inte ha massa "jag tycker synd om dig". Jag har tyckt tillräckligt synd om mig själv.
Jag vet att detta är något jag måste acceptera och börja leva med för sjukdomen kommer jag att ha resten av livet. 

Jag tror att ni vet att jag har haft problem med ryggen och att det under det senaste året blivit värre och suttit lite varstans i kroppen. När jag har spelat handboll så har jag alltid haft svårt att komma upp ur sängen och smärta de följande dagarna och jag har undrat hur otränad jag egentligen är. Men det har inte handlat om det.

För två veckor sedan kom jag på en remiss till en ortoped i Sävedalen som undersökte mig grundligt och kunde efter många tårar och onda tryckningar konstatera att det är fibromyalgi jag drabbats av. När jag hörde detta ord så blev det alldeles svart, det kändes lite som om mitt liv rasade samman. Pappa har och har levt med fibromyalgi i ca 20 år och jag har sett honom riktigt dålig och ha ont VARJE dag.
Det finns inget botemedel eller något annat som kan ta bort den eviga smärtan utan man får lära sig att leva med det och hitta små ting som kan hjälpa en mot lite midre ont.

Nedan kan ni läsa om vilka symptom man lever med när man har sjukdomen fibromyalgi:
 
Huvudsymptomen vid fibromyalgi är en ständig smärta i vila - kronisk smärta - samt en onormal trötthet. Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet. 

Muskelsmärtan påverkar motoriken och gör det svårt att röra kroppen obehindrat. Ofta klarar man inte längre av att uträtta vissa saker, som t.ex. att springa, gå i trapport eller lyfta tunga saker. Många med fibromyalgi lider även av stela muskler (framför allt på morgonen). Domningar och stickningar förekommer hos mer än hälften av patienterna, utan att de har någon nervskada.

Läs mer...

Många dagar känns det hopplöst och jag vill bara ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och skita i hela livet. Men samtidigt har jag mycket och många att leva för. Men smärtan gör det svårt att stå ut. Jag kämpar på varje dag och hoppas och drömmer om att någon ska finna ett sätt att ta bort eller iallafall lindra smärtan.

Jag vet att yoga och simning kan hjälpa men att handbollen däremot stjälper mig. Att springa och belasta kroppen gör inte smärtan bättre men är samtidigt inte farlig. Gud jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Om smärtan de följande dagarna är värt det roliga man har på handbollsplanen....

Ska jag träna så ska jag bara träna till 70% men alla som känner mig vet att det är en omöjlighet för mig. När jag väl tränar tar jag i till 110%, vill alltid göra mitt bästa.

Nu vet ni och det känns okej. Då förstår ni att jag ibland väljer att hålla mig borta härifrån för att det inte ska bli grått och tråkigt med mycket gnäll. Samtidigt måste ni förstå om jag någon gång skriver om vilket helvete jag lever i för det är ju faktiskt för min egen skull jag skriver och kanske kan det hjälpa som lite terapi.

Puss och kram
Charlotte

Shit vad dålig jag har blivit på det här med att skriva.
Jag ber verkligen om ursäkt men det händer så jättemycket i mitt liv just nu att bloggen ännu en gång har kommit i skymundan. Tråkigt men sant. Jag ska allt försöka bättra mig, ännu en gång.
Om det nu är någon som stannat kvar och kikar in här ibland. Om inte så är det i alla fall skoj för mig att gå tillbaka hit och kika. Och jag vet att mina bästa vän i huvudstaden är här ibland för att hålla koll på mig :)