Kär har jag varit ganska många gånger. Från fyran upp till nian hade jag ganska många "får jag chans på dig". Men det där kan jag ändå inte kalla kärlek. Man visste inte riktigt vad det innebar utan det var mest häftigt att ha en pojkvän.
Min första och största kärlek är, och kommer alltid vara, Michael.
För fyra år sedan föll jag, han tog emot mig och nu stannar jag hos honom för alltid.
Den kärleken jag känner för honom är så stark att det ibland känns som att man ska gå sönder inuti.
Jag älskar honom för den han är och för den han får mig att vara.
Han får mig le, skratta, må bra och han ger mig ett jäkla självförtroende.

Min tok som får mig att må bra!